Outskirts of Rugby – Preface

By Linda Bergman
Translation by Lars Norén

What I find is a feel, an atmosphere, a poetic moment rather than a complete story in Anton Renborg’s photographs. They show an autobiographical presence rather than a documentary, outward-looking approach and registration. It is not necessarily the portrayed person that is the essence of the image, but rather the expression, the gentle contrast, the dreamlike, the moment.

A young man with a cocky stance, yet vulnerable gaze is the cover photograph of the book “Outskirts of Rugby”, and recurring in Anton Renborg’s images is this sense of ambiguity, an intriguing contradictory quality in the expression, an uncertainty in the portrayed person that may only show at exactly that moment when the image is taken. It is here I experience the images as self portraits, in the open faces of the young. As a photographer Renborg is present, but more as a mirror image than a collaborator. There is no photographical ego dominating the image; there is no telling a camera is present.

There is no need for a story, nor words, really. It is of no consequence that the title is Outskirts of Rugby. The images are more universal than that, and the subject is secondary. Still, the word outskirts provides a key to Renborg’s imagery, as he often moves in a borderland, at the periphery and not at the centre of things. It is everyday objects and situations that catch his attention, and desolate settings with traces of humans. Time and again he picks “neutral” places for his pictures of landscapes and people. It is not someone’s home environment, but places
with free access.

Although Renborg’s most typical pictures come about in an “unprepared” and open now, he obviously still is a very determined photographer. He knows what light and feel he is after. He masters available natural light and allows the scale of colors to remain flat and lifelike. You can sense the cold of winter in the image or the warm morning sun
on your skin.

Nothing is contrived, rearranged or manipulated in the photographs. There is a silent agreement between Renborg and those he portrays, an initial meeting that he reluctantly encroaches on before the image is taken. It is difficult for a photographer not to be calculating, and it becomes increasingly difficult with experience, but Renborg manages to preserve the purity of the eye, an open attitude to the here and now.

Text av Linda Bergman
Svenska, original version

Jag finner en känsla, en stämning, ett poetiskt ögonblick istället för en hel berättelse i Anton Renborgs fotografier. Det är en självbiografisk närvaro snarare än ett dokumentärt utåtbetraktande och registrerande som möter mig. Det är inte den personen vi ser på bilden som nödvändigtvis är essensen i bilden utan uttrycket, den mjuka kontrasten, det drömlika, ögonblicket.

En ung man med kaxig hållning och ändå trevande blick är omslagsbild på boken ”Outskirts of Rugby” och det är återkommande i Anton Renborgs bilder att det finns en tvetydighet, en intressant motsättning i uttrycket, en osäkerhet i den avbildade som kanske bara blottas i just det ögonblicket bilden tas. Det är här jag upplever bilderna som självporträtt, i de ungas öppna ansikten. Som fotograf är Renborg närvarande, men snarare som en spegelbild än en medaktör. Det finns inget fotografiskt ego som dominerar bilden, det märks inte att det är en kamera närvarande.

Det behövs ingen berättelse, egentligen inga ord. Det spelar ingen roll att titeln är Outskirts of Rugby. Bilderna är mer allmängiltiga än så, ämnet är sekundärt. Dock ger ordet outskirts en nyckel till Renborgs bildvärld då han ofta rör sig i ett gränsland, i periferin och inte i händelsernas centrum. Det är vardagliga ting och situationer som fångar hans intresse och ödsliga miljöer som bär spår av människor. Han väljer återkommande platser som är ”neutrala” för sina miljöbilder och porträtt. De är inte någons hemmiljö utan områden med fritt tillträde.

Trots att de mest typiska bilderna för Renborg uppstår i ett “oförberett” öppet nu är han uppenbarligen en mycket målmedveten fotograf. Han vet vilket ljus och vilken känsla han är ute efter. Han behärskar det befintliga ljuset och låter färgskalan vara naturtroget dov. Man kan känna vinterkylan i bilden eller den varma morgonsolen mot huden.

Inget är konstlat, tillrättalagt, manipulerat i fotografierna. Det finns en tyst överenskommelse mellan Renborg och de han fotograferar, ett första möte som han ogärna inkräktar på innan bilden tas. Det är svårt som fotograf att inte vara beräknande och det blir allt svårare ju mer erfarenhet man har men Renborg lyckas behålla ett ögats renhet, ett öppet förhållningssätt till nuet.